farmoringrids

Alla inlägg kan ju inte vara glädje o fest, för så är ju inte vardagen. Idag är jag extra "sorgsen", en del kan jag sätta fingret på annat inte riktigt förklara. Men tankarna handlar om att skiljas åt på olika sätt.
Ett "enkelt" men nog så sorgset kan vara att skicka iväg dottern till Storstan igen efter ett par dagars besök hemma som gick så fort, särskilt när man vet att dröjer innan man ses igen. Samtidigt vet jag att hon trivs med sitt nya liv o det gör oss lyckliga för hennes skull. Och vaddå vi är nära ändå -bara ett telefonsamtal eller datatryck bort. Att ens barn växer o hittar ut i vuxenlivet är ju tidens gång. Men visst har åren gått fort, plötsligt är vi själva i Hökalunden. Det är föräldrarnas lott att alltid bry sig o oroa sig lite, er tid kommer då ni förstår kära barn!

Något lite jobbigare är att se sina föräldrar bli äldre o få krämpor -detta kommer ju ofta samtidigt när vi står mitt i livet. De som en gång varit så starka o beskyddande gentimot oss behöver nu vår hjälp och stöd. Det som för oss ser ut som bagateller kan nu i deras "mindre" värld vara stora berg att komma över. Ena foten har man i den snabba o skiftande barn o barnbarnsvärden den andra i de äldres med sjukdomsbesök o dyl. De ser sina syskon o vänner lämna livet en efter en. Undrar hur det känns egentligen!? Svåra sjukdommar härjar i faggorna i alla åldrar, vad vet vi om morgondagen?!

 Någonstans i mitten finns vi själva med jobb o vänner. Och där händer också saker, vänner mister sina föräldrar o drabbas av sorg. och även om vi inte umgåtts med alla har de ju alltid funnits med på något sätt i våra samtal osv. En del bara ska man möta utanför Ica o byta några ord med, men så  plötsligt en dag är de borta. lika chockartat varje gång man möts av ett nytt sorgbud. Sune sitter inte heller i fotöljen med sin pipa när man tittar in i rummet i Lindhult  fast ibland tror jag han är där ändå. När jag o hundarna tar promenaden till Lindhem kan jag nästan se grannfrun titta fram bakom gardinen höja sin hand o vinka in mig en stund fast där varit tomt i många år.

För de små är allt så naturligt;
-Min morfar är i himmlen o leker med Cassie säger Moltas o ser ganska nöjd ut.
Svårare är det när någon "försvinner bort" finns kvar rent konkret men på grund av olycka eller demens blir personlighetsförändrad och inte längre är med i vår värld. Man kan sörja den "gamla" personligheten men ändå är de ju kvar hos oss. Kanske det då blir en dubbel sorg när personen till slut går bort -då först kan man sörja på riktigt. Blev här så förvånad av min egen reaktion när min mammas gamla vän Kerstin från Umeå gick bort för några veckor sen. De sista åren har vi bara haft någon enstaka kontakt och då har jag varit "lilla Ingrid" som fortfarande går i skolan för henne. Men vi i Lammhult fanns ändå kvar långt inne i hennes minne o hjärta. Och för mig var sorgen total!
Men någonstans inom mig vill jag tro och säga som S -Vi ses i Nangijala!

Och avslutningsvis mitt i sorgen gläds jag av de nya små som sett livets ljus de sista veckorna i vår närhet! En ny generation är på väg. Och så går livet vidare...
Låt oss se det positiva och glädjas i nuet! och ett typiskt citat av min far-det finns alltid de som har det värre...