Emmaljunga i mitt hjärta!
Vila i frid lilla moster Irma! Jag kommer att sakna dig!
Efter begravningsakten samlades släkt och vänner för en god middag tillsammans.
Kerstin och Inger har tre resp fem barn var, alla med familjer. Många barnbarnsbarn.
Det var en konstig känsla träffa gamla väninnor till min mamma som jag inte minns,
men de var överförtjusta att träffa mig. Är DU Ebbas flicka, vi undrade så om det skulle
komma någon Ebbas familj, lever din pappa? Frågorna haglade och ett tag var det kaos
i min hjärna. Det var så många bitar av familjebanden längre bak jag inte hade koll på.
Detta eftersom jag misste min egen mamma så tidigt, där bröts de banden på nåt sätt.
Flera sysslingar jag inte träffat på över 40 år. Ja, tårarna var nära av många orsaker.
Naturligtvis träffas vi de närmsta något oftare särskilt två av mina kusiner Marita o Astrid.
Deras familjer och givetvis deras föräldrar d.v.s min moster Maja med maken Bror.
För sju år sedan firade vi moster Irmas 80-årsdag en underbar sommardag.
Lilla moster är nr2 på bilden mellan sin svärson Kjell o Pappas Maj.
Då ställde även vi kusiner upp oss för fotografering, jag i mitten.
Sju år har gått, hmm något äldre har vi nog blivit...
Nu är det bara min moster Maja kvar av de tre systrarna Hallberg.
Härligt träffa henne lika go och glad som alltid.
Efter den trevliga samvaron på Fridhäll åkte vi ner till graven en runda.
Maken Nisse gick bort redan 1988, hans begravningsdag låg jag på
sjukhus med brusten blindtarm...
Blomster i mängder från alla nära och kära
Vägen dit var lerig...
Men vissa kunde konsten att uppskatta det....
Andra inte...
Gårdagen kommer att för alltid finnas i mitt hjärta, liksom det lilla samhället Emmaljunga.
Det är förknippat med så många goa minnen, min mormor Klara och älskade morfar Anton.
Mormor dog när jag bara var 8 år så minnena är bleka, men morfar var mitt allt tills 1975
då det var hans tur att lämna detta livet till min stora sorg. Vi hade ett alldeles speciellt band.
Det lilla torpet mitt ute i skogen är ofta i mina drömmar,där tillbringade min mamma o jag
lillsemester medan min pappa skötte djuren på hemmaplan. Gården finns ännu i släkten.
Och var många av mina släktingar jobbat genom åren tror jag ni kan räkna ut själva...
Lönnarna lika stora än som i förhållande till när jag var barn..
Avslutar med torpet i sommarskrud!
En resa i minnenas arkiv på många vis. Delar av ett liv. Sådana dagar är intensiva och fulla av känslor.
Vilka fina bilder du har lagt ut på bloggen.
Begravningar är alltid ganska jobbiga men något positivt kan vara att man träffar släktingar man inte sett på många år. Lite tråkigt att det ska till en begravning för att träffas.
Emmaljunga åker vi alltid igenom när vi åker till svärfar i Skåne. Och vid Vittsjön har vi stannat och fikat några gånger.
Ha en fortsatt skön helg
//Lena
Vad mycket,och så vackra,blommor vid båren!!
Hembygden verkar bli viktigare ju äldre man blir, likaså kontakten med släkt och vänner ifrån förr.
Man vill lära känna sina rötter...
Kram!!!
Det är så konstigt.... Jag förundras varje gång.... Över att en begravning som är så jobbig ändå har så mycket positivt.... Man träffar så många kära som man inte umgås med i vanliga fall.....
Ja du...Livet är allt bra konstigt....
Kram på dig
Margaretha
Konstigt hur det är,man träffs på bröllop o begravningar fast man har många andra dagar att välja på...Men så är det här i livet.
Jag har börjat tänkt på min hembyggd nu på äldre dagar,den är 55 mil norröver....
Allt gott till dig från mig
Vilka fina bilder...mycket sorg&glädje!
Underbart litet torp är det i släktens ägo fortfarande??
Ha en underbar söndag.kramen
Hej Ingrid!
Det är mycket som är speceillt förknippat med begravningar, både sorgligt och fint...
Vittsjö ligger ungefär 3 mil härifrån. :-) En verklig idyll! Emmaljunga känner jag sämre till, även om det också är i faggorna. Funderar på om stället ni åt middag på är Furuliden i Vittsjö - men å andra sidan finns det så många ställen på den orten som ser ut ungefär så, så det kanske var ett annat ni var på. :-)
Och beträffande dina släktingar i Kristianstad, så kan det nog tänkas finnas nån med på bild - jag tog sjukt många foton igår, så typ alla som befann sej i centrum samtidigt som jag är nog med på iallafall ett hörn! ;-)
Så vackra bilder från den dagen i Emmaljunga.
Visst är det sorgligt att ta farväl, men samtidigt är det naturligt.
Det är livets gång.
Det som faktiskt är trevligt fast det är begravning är att möta släkten som man inte sett på många, många år.
Det blir glädje till slut med den dagen.
Så var det för mig med efter min mosters begravning.
Nu får du njuta av söndagen. Här vräker snön ner.
Men vad gör det, bakom knuten väntar våren.
Kramen Synnöve.
Vilka fina bilder!
Och dom där lila skorna... Tycker jag mig känna igen!
Kram Marita
