Vad var det som hände?

Som ni ju märkt har jag varit helt frånvarande ända sen slutet av sommare. Hösten och vintern, försvann i ett enda stort moln av värk och oro över min hälsa. I oktober drabbades jag av ännu ett diskbråck, denna gång tog det illa. Plötsligt en dag bar inte mitt högerben, och värken som jag vaknade med var olidlig. Transport liggande till akuten, painkillers och uppmaning genast söka upp vårdcentralen dagen efter när den öppnade. Därifrån blev det akutremiss till ortopedakut, och en massa undersökningar. Reflexerna i högerbenet saknades då helt, och känslobortfall på sidan av benet.. Fick köras liggande på bår och med nöd o näppe klarades toabesöken av. Tablettlistan jag fick med mig hem var diger, som mest var jag uppe i 21/dygn varav 2 var riktigt tunga saker. Jag som haft diskbråck innan, och otaliga ryggskott kan bara säga att denna värk går inte ens jämföra med tidigare. Bailey min hund gjorde vad han kunde för att vara nära och lindra. Första veckorna sov jag bara små små stunder, trots alla piller. Jag minns så väl första natten jag sov i 3 timmar, hur jag jublade. Mannen fick vara hemma och leka "sjukvårdare"  -en fantastisk sådan. Han klädde mig, såg till att jag fick imig det jag behövde,  lagade all mat, stödde mig tillsammans med mina käppar till toa. -och 2 ggr fångade han upp mig när benet vek sig och jag drösade ihop. Efter en vecka räckte det med att han åkte hem ett par ggr/dag fr jobbet.  En stor både belastning och oro även för honom. 
Magnetröntgen visade på det som misstänktes redan från början, en nerv som klämts in, och har fortfarande inte helt läkt ut. Magnetröntgen gav mer dystra besked ,hela ryggens diskar består av utbuktningar och tre diskar längst ner är helt utslitna/utplånade. Ryggexperten /ortopeden frågade dessutom hur i hela friden jag klarat mig hemma?! Svarade att något annat val fick jag aldrig.. Han bara skakade på huvudet och sa att det borde jag väl förstått själv att jag borde varit inlagd. Min höga smärttröskel påpekas alltid. Positivt el negativt kan ifrågasättas.
   Som väl är tillhör jag de envisa och positiva, Under Jan-april jobbade jag mig sakta och säkert upp i min arbetstid.  Än en gång känner jag tacksamhet förutom till mannen i mitt liv, barnen men även till mina föräldrar som givit mig sin styrka, sin envishet och förmåga att vända besvärligheter.
 "Det finns alltid någon som har det värre" - var min pappas mantra.
Jag är så tacksam över alla besök, stöd och stöttning och blommor jag fick, först idag kände jag mig mogen uttrycka mina tankar och se tillbaka på det svåra.
Med detta inlägg lämnar jag besvärligheterna, och övergår till glädjeämnen
-och DET lovar jag att det finns..

(null)

Om en dryg månad får vi en ny titel mannen och jag
❤️MORMOR OCH MORFAR❤️



Kommentarer
Postat av: "LillaSyster"

Men Du, fy vad hemskt det låter. Jag hoppas innerligt att du fått så mycket hjälp det bara går av sjukvården och att något går att göra åt detta elände. Skönt att du har familjen som stöttar och finns dig nära. Jag tittar in snart igen! Kram till dig fina Ingrid

2018-07-30 @ 22:00:58
URL: http://mittskogsliden.blogg.se

Skriv till mig här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (bara jag som ser)

Eventuell Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0