farmoringrids

Läser/lyssnar just nu på en mycket bra bok som heter Skadad av Kathy Gloss. Den hamndlar om ett mycket skadat barn som kommer till en ny fostermamma. Med hennes proffsiga och tålmodiga jobb kommer mycket av flickans problem upp till ytan. Den är gripande och man bävar över att detta är en sann historia något som händer här ute i vår skyddade värld. Jag är tacksam för att det inte är vanligt med riktigt så allvarliga problem, men ändå.

För er som inte orkar med ett tungt inlägg så här på en torsdag, hoppa över nedanstående rader..
 
Det för mig i tankarna till mina egna 3 barns trygga uppväxt, och jag känner även tacksamhet över den uppväxt jag själv haft. Jag tror annars att alla vi föräldrar (och särskilt efter att ha gått igenom tonårsåren) vet att det inte alltid är helt lätt och enkelt. Allt går inte spikrakt framåt och uppåt.. Man får vara lyhörd och tålmodig. Lagom portion frihet och ansvar men samtidigt fasta och konkreta regler behövs. Jag vill säga att de tidiga tonårsåren kan vara ganska krävande och tålamodsprövande. Det växlas mellan att barnen vill ha den vuxnes alla privilegier men sällan dess krav och skyldigheter..
Tonåren är väldigt egoistisk skulle jag vilja säga, det handlar mycket om och kring barnen själva. Om utseende, om att höra till, hitta spelreglerna.. De har sällan lätt att se utanför sin egen lilla bubbla. De lever i sin värld. Kanske att det är det som gör att så många unga mår dåligt idag. Det blir nån krock i kommunikationen. Man lär sig idag att våga stå för sin sak -det är jättebra! MEN man måste också lära sig att lyssna, sätta sig in i andras känslor och åsikter. Man skyddar inte sina barn genom att linda in dem i bomull och inte heller genom att aplådera deras allt för starka åsikter och framfart. De måste i tidigt skede förberedas för hur livet verkligen är. Tåla både medgångar och motgångar.

Jaha, nu tror ni jag kört fast precis efter mötet med den här boken. Men det är bara ett litet uns av sannigen.
Det som fått mig att skriva av mig detta är nog istället några tydliga rader "om hjälp" från en helt annan ung vilsen själ som kommit framför mina ögon.
En ung människas rop på hjälp kan ses och höras på många olika sätt; vissa tar till maten, andra självskador, droger, ett destruktivt beteende överlag.. I detta fallet var det med hjälp av de skrivna orden mitt hjärta stannade till ett ögonblick. Hur ofta ser vi? Märker vi? Men bara ruskar på axlarna och låter det bero.. Hur kan jag hjälpa till.. Ska jag blanda mig i?
Nu vet ju jag med den vuxnes erfarenhet att det här med att må dåligt, att ha ångest o.s.v är långt ifrån bara de ungas.. Det är något som följer de flesta av oss någon period i livet. Att samtidigt som man själv är i obalans se sina barn och orka ge dem stöd och framförsikt är inte så enkelt alltid. Det är viktigt att VÅGA ta emot hjälp, att göra NÅGOT!!
Ibland kanske orden låter värre än de är?! Kanske Jag i min yrkesroll är för känslig? Ibland kanske det bara är ytterligare ett sätt att höras/synas fånga kompisars intresse, något man bara slänger ur sig för att synas?! MEN om det inte är så -om det är så allvarligt som det låter..

Jag har tyvärr varit med förr.. när det var försent.. Jag vågar inte chansa även om jag lägger mig i..

Jag utgår ju alltid från min referensram. Hade något av mina barn skrivit så hade det varit allvarligt.
Så här sitter jag nu med en liten fjäril i min mage, ska snart ge mig iväg till det "enkla" jobbet med de små barnen De, vi ska ge ALLT det där som gör dem starka och förberedda för livet. Det är ett ansvarsfullt jobb vi har!!