farmoringrids

Det är HELG konstig känsla,
-behöver inte gå med mobilen i fickan längre.
Kroppen börjar sakta slappna av, men visst kommer dipparna.
Idag ska vi börja ta oss ann lägenheten, en tung bit
-men inget vi kommer ifrån. Lika bra få det gjort!

Har fått så mycket hälsningar, samt både blommor och kort..

Tusen tack!!


För er som undrar var den lilla filmsnutten på Troja tagen igår,
värre syns det inte "utanpå" som man kan se med blotta ögat..
Att vakna idag (om än tidigt) med hennes slick i ansiktet,
var helt underbart!!! 
 

Förutom alla mediciner skulle vi gärna skämma bort henne lite,
med blodpudding (för blodvärdet).. Gissa om det är populärt!!!
Skämmer nog bort henne lite i övrigt också ;)


Det mest synbara är väl "rakningen" där kanyl suttit,
samt där ultraljudsplattorna suttit..

Ps gårdagens vårlöksbild ser idag ut såhär;

Igår kväll fick vi hem vår älsklingsvovve,
men medvetna om att problemen med njurarna kvarstår.
Men vi måste ju ge det en chans, utan dropp några dagar.
Nya prover på Måndag och då ett omprövande,
om det gått åt fel håll.. orkar jag inte tänka på...
MEN just nu har vi en glad och småbusig hund hemma.



Många mediciner med hem, antibiotika, cortison, hjärtmedicin-
för att underlätta blodgenomströmmning i njurar, fosfatbindare,
magmedicin och specialkost... Ett pyssel är det allt.
Men bara det hjälper gör vi det så gärna!

I övrigt fortgår våren konstigt nog precis som vanligt..
Jobbet likaså, nu är jag tillbaks "på banan" kan man väl säga.
Även om jag vet det kommer flera uppförsbackar..
Försöker jag njuta av de små tingen, hämta kraft och ork.
Nu har vi en "riktig" helg framför oss känns som det var längesen,
och det är det, närmare bestämt 4 veckor sen sist

för varje dag som går minskar hoppet för Troja,
njurarna verkar inte återhämta sig utan blir förr sämre.
Både blod och njurar har renats flera gånger.
Men Borrelia är en "lurig" hund sjukdom ofta är det för sent,
när väl symptomen kommer.. 

Om vi vill får hon komma hem över helgen,
men jag vet inte om jag klarar det, med vetskapen att loppet är kört.
Inser att det svåra beslutet är vårt efter morgonens provsvar.
Just nu känns livet lite väl orättvist,
sorgen efter min pappa räcker mer än väl....

Någonstans får man kraft, för min del handlar det om fysisk aktivitet.
Började dagen med en rask promenad/lätt joggingtur,
-det senare något jag inte gjort på tre-fyra år.
Vet att jag egentligen inte ska men nu var det ett måste.
Sen fick jag kärt besök, så även psyket blev lite tillfredställt..


Lillprinsessan som dagen till ära ropade "Mamo" på sin farmor!!!
allt medans mamman gjorde ett "fyspass" uppe i vårt äppelträd..

Från att varit ett par dagar med mycket telefonsamtal,
och allt annat praktiskt som ska vara runt annonser och begravning
Är allt tillbaka i vardagen -men ändå inte..
En konstig känsla och en tystnad jag nästan "kan ta på".
Alla ljud, telefoner, ringklockor, raska steg i korridorer,
frasande rockar som varit vår vardag så länge..
Mannen jobbar igen men jag känner jag behöver ett par dagar till
hoppas kunna/orka jobba på Torsdag.

Alla barnen med familjer var här hemma i Söndags,
en dag för att umgås, prata och minnas
-men även min mans födelsedag... en konstig sådan blev det.
Min present har jag inte klurat ut ännu, det får bli i efterhand.
Utan honom hade jag inte klarat de här veckorna  

Mest av allt vill vi ha hem vår hund, men det låter inte lovande.
Hon har svår anemi och skulle ev få en blodtransfusion idag...
Ingen vet riktigt varför ännu, har borreliaantikroppar i blodet MEN
inte säkert det är boven i allfall.. Kan vara något än mer alvarligt.
Hon får både antibiotika och cortison och värdena har vänt,
men enligt veterinären inte tillräckligt.. De vågar inte lova något..
Dåliga värden på blodplättar, njurar, vanligt blodvärde
 samt hög sänka och svullna leder bådar inte gott... inte fyllda 4 år.
Har inte varit utan hund på 30 år... Förstår ni tystnaden?!
Inte en till sorg, orkar inte med mer nu.


En härlig promenad i skogen med Tessan och Amenine,
förgyllde sen min förmiddag.

Känna vårluften, se vårtecknen och lyssna på hur fåglarna vaknat till liv
-tankade kraft och energi!

Första vitsipporna för min del!!

Längtar....

24 mars klockan 20.30




Vila i frid älskade pappa!


Vi behövde den där Torsdags natten hemma, för att få ny kraft.
På Fredagen försämrades det igen, och vi turades återigen om
att sitta vid din sida. Hela dagen, hela natten...
 
På morgonen spelades Sonja Aldéns fina låt "i din himmel"
och det kändes som den var riktad bara till oss i den stunden.
Och jag visste det skulle bli vår sista dag tillsammans!

Pappa hade en önskan om att få sluta snabbt..
Han ville INTE bli liggandes och bli "borta" i huvudet som han sa.
Tyvärr får man väl inte alltid som man vill här i livet.

Det här är verkligen det SISTA både han och vi ville..

Jag försöker intala mig och vet någonstans i mitt hjärta,
att jag gjort allt jag kan dessa nio dagar.
Jag har tagit ett långt farväl av min "friska klara pappa",
Han vill ha min närvaro fortfarande men har ingen egentlig koll.

Natten den första på nio dygn tillbringade vi båda,
mannen och jag uppe i anhörigrummet.
Natten hade nog varken varit sämre eller bättre utan oss,
oron framåt småtimmarna kommer oavsett...

Idag ska jag åka hem en stund!!!

Peppad av all go personal, lämnar jag över pappavården
Vi finns bara en dryg halvtimme bort..
Hoppas min yrsel går över när jag kommer hem,
det har blivit lite väl tuffa dagar.

Men känner oss ganska vana nu, det är märkligt
hur man anpassar sig till olika situationer.
Det är likadant för egen del, det går upp och ner i ork och styrka.
Inatt sov jag nästan 5 timmar, ett nytt rekord.
Då känner jag att jag kan ta mig an dagen på ett bättre sätt.
Mannen har ju förstås lite lättare komma ifrån,
jobbar några timmar på dagen, tittar till hus och djur.
Men han tar i gengäld en större del av förnatten.

Det som är små glädjeämnen är när pappa har lite ork att prata,
Lugn utan oro och ångest, och den där glimten av ett skämt i ögat. 
För trot eller ej, de små stunderna finns fortfarande!
Har t.o.m orkat prata en liten stund i telefon med en av mina kusiner,
samt med barnbarnen. Sen behöver han en stunds vila igen.
Han får dricka och äta det han klarar -inte mycket men ändå.
Dippen kommer när illamåendet sätter in -det klarar inte hjärtat.

Goa sms och små hälsningar här och på facebook ger kraft!

Dagarna fortsätter rulla så oändligt sakta.
Imorgon är det en hel vecka sen vi började vaka.
Fick någon timmes luft igår, var hemma och bytte kläder,
packade med lite vi saknat, såg till hus och djur.
Läget är allvarligt men stabilt kan man väl säga.

Idag är mannen och jobbar några timmar, det var ett måste.
Själv tog jag mig en promenad efter att noga förberett..
trots det kom oron, och närmast lite arg på mig när jag kom.
Var har du varit?! Ja, men det sa jag ju att jag skulle ut och gå..
-Ja, men INTE så länge!!! Man ska ju inte behöva leta efter dig!

Tror minsann jag skämt bort min pappa lite ;)

Läser mitt förra inlägg om igen...
Så nära men plötsligt avlägset, vad hände nu?! Hur blir det nu?!
Igår kväll hände något för oss helt ofattbart...
Lika osannolikt som jag här och nu skulle klara slå en frivolt..

Det började med att pappa började prata lite eller kanske mer yra.
Men på något sätt märkte vi att han blev lugnare även i andning,
och någon timme senare blev han mer och mer klar.
Vid kvällsmaten chockade han oss helt när de frågade om han ville ha,
något att dricka.. 'Ja, det kanske svarade pappa.
Gärna lite blåbärssoppa det brukar vara gott!! Är det proviva?!
Sen: Har de kommit hem än?? Ja pojkarna.. från fjällen???
och jag undrar.. Är det dem han väntar på..

Känslorna är många och svåra att förklara.
För mitt i glädjen över att fått tillbaka min pappa, finns oron
-Hur blir det nu?! Hur blir livskvaliten? om utifall att..
Efter denna svåra skada på hjärtat, med syrenedsättning
blir det inte samma pappa som innan. Stundtals lever du i "din värld"
 Livet kommer bli tufft ett tag.
Läste älskade Lottas fina kommentar igår,
 med tårarna rullande på min kind.

Det är så det får bli .. Blott en dag -ett ögonblick i sänder..

5 dagar och det känns som ett år..
I vanliga fall försvinner en vecka blixtsnabbt.

Det är inget kul bloggläsning för er just nu,
kanske lite mer för våra nära och kära som undrar hur det är.
Man får också ett behov att få ner lte av sina känslor,
Det blir som en bearbetning mitt i allt det svåra.
Det vet ju bl.a du "Tinezza" fast på ett litet annat vis.

Vi känner att så många är med oss i sina tankar,
vi är trygga med att "lämna över" pappa till andra sidan.
Vi har fått ett långt härligt liv tillsammans,
Det kommer bli en oerhörd tomhet efter dig,
men vi vet att du alltid kommer att vara med oss.

Vi "din familj" barnbarn och barnbarnsbarn, alla nära och kära,
 vår gård, naturen och skogen var allt för dig!
Och DU fanns där alltid för oss när vi behövde sig.
Vi vet vart vi ska gå för att "känna" närvaron av dig;
- dit där de största granarna växer,
och längs med stigarna till alla dina kantarellställen.

Du sover det mesta, vad vi hoppas bortom smärta och oro.
Dina andetag ger mig ro och trygghet fast de stundtals uteblir.
Jag önskar du får slumra in snart lilla pappa, väntan så dryg
Men varken du eller jag kan bestämma när, det sa du själv.
Men vi finns här vid din sida till ditt sista andetag.

Älskar dig så!

Din dotter

...syns inte lätt
Är nu inne på fjärde dygnet
men för oss känns det som en evighet

Tack alla för era små rader både här och på facebook

Bara en liten stund efter senaste inlägget blev vi inringda,
min älskade papa hade fått ännu en hjärtinfarkt.
Denna gången var den stor och vi vakar vid hans sida.
Så hjälplösa och maktlösa sitter vi där,
ibland hade jag önskat att trots allt inte varit så klar.
-inte så medveten av det som händer med honom..

Då kommer samvetförbråelserna,
men det är hemskt se en älskad anhörig fara illa.
Just nu har han somnat efter en kämpig natt,
då får man stjäla några minuter av "egentid"..
Mannen har lagt sig att sova ett par timmar i anhörigrummet.
själv slumrade jag 3-4 timmar där uppe inatt.

Tisdagar går vi upp samtidigt mannen och jag,
kul syn sittandes mitt i mot varann vid bordet med varsin minipc.
Mitt emellan en kaffemugg vi dricker växelvis ur, fniss.

Idag ser jag fram emot en bättre dag än igår!
Dessutom slutar jag tidigt, så hoppas på en stund i solstolen.
Ett pappabesök ska också hinnas med,
och hoppas på att det löser sig med en mellanlandning,
på ett kortisboende idag eller snarast för honom.
Bara att inse att han inte klarar sig själv ännu.

Vi är ju denna vecka hönsansvariga också,
Moltas har lämnat över hela ansvaret till farmor och farfar.
Så nu gäller det att vi sköter oss!

Ouuppps"" Sorry jag återkommer...

Sådärja, så ska det se ut!!

Idag blev det utgång för alla pillorna också,
det uppskattades av alla t.o.m Tuppen.
Han som annars är en tjurig grinig typ.....

Vi önskar alla "de våra" en underbar fjällenvecka,
med massor av sol, skidåkning och trevligt sällskap!!!

Förstår bara inte hur "farmor (och farfar)" ska klara sig, ;)
en hel vecka utan någon av småtrollen, men det får ju gå.

Vi unnar er SÅ denna vecka!!

Inte utan jag saknade ett av "stortrollen" också idag, fniss.
Självaste farmor fick rycka in som traktorförare,
när den ena traktorn stannade och fick bogseras sita biten..


Nöden har ingen lag... Men hem kom den!
Väl hemma påpekade mannen att detta kunde ju blivit ett bra blogginlägg!

VAD tror han om mig?!

Ni ser ju, såklart jag hade kameran i fickan! vad trodde han...
-Vaa, tog du kort medans vi bogserade?!
Självklart ALLTID redo man har väl gått i scouterna!


Ha en riktigt skön vårhelg!!

önskar

Fick reda på något idag vid vårdplanerungen som upprörde oss rejält-
När pappa larmade natten till Lördagen och hjälpen anlände,
finns det en "nyckelgömma" på utsidan av dörren.
I denna nyckelgömma finns nyckeln till lägenheten,
men denna natt var nyckeln borta. Puts väck!
Vilket innebar att min pappa som lyckligtvis var vid medvetande,
svårt påverkad av smärta och andnöd p.g.a hjärtinfarkt
 fick själv stappla upp och öppna för dem.

Detta har INGEN talat om för oss!!!!!
..inte ens pappa förrän idag....
Och vi vet alltså inte om den har kommit tillrätta heller..

Nyckelgömman som ska vara en säkerhet,
för att INTE nycklar ska vara på vift -så händer detta.



I övrigt var mötet bra,
pappa kommer få den hjälp vi vill han ska ha.
Någon gång i mitten av nästa vecka får han komma hem.
om allt fortsätter gå bra...

Läget är stabilt för min pappa, men han är fortfarande inlagd.
Imorgon ska vi in och göra en vårdplanering,
sen får han nog komma hem efter helgen.
Den hjälp vi söker är några gångers tillsyn per dag,
ev även en gång på natten. Allt för att han ska känna trygghet..

..och vi...

Själv känner jag mig som jag blivit manglad.. totalt slut..
Har avklarat jobbveckan, mannen är hemma igen från Danmark.
Var ju inte precis rätt vecka behöva åka, men jag överlevde...
Svårt att koncentrera mig, ingen ork till bloggläsning ens.
MEN det är väl inte så konstigt.. bara att härda ut..

Några bilder med hopp om våren;




Men om jag ska vara riktigt ärlig, har vi lite snö idag...
De här togs i Tisdags när Moltas var hos mig.

Måndags Promenad vid sjön...



Tisdags eftermiddag
Fick med mig en prins hem från jobbet idag.
Solen sken om än lite kyligt.

Kom på att vi kunde testa hitta ett par catcher med mobilen,
gissa om killen blev lycklig när jag frågade..
Taggad till tänderna berättade han om ett ställe han,
minsann visste att det fanns en. Det hade hans mamma berättat!

Tog inte lång stund förrän denne 5-åring hittat den första!!
Nu fanns ingen återvändo; -Nu tar vi nästa farmor!!!

Är han mallig eller är han mallig?!
Max fem minuter innan killen hittade nr2!!
Sen körde det ihop sig, precis på plats vid tredje dog mobilen,
Japp, det gäller ha planerat med fulladdat batteri!!
Vi letade en bra stund ändå, men hittade den inte.
När vi kom hem gick vi in och läste lite mer om catchen,
och insåg att nästa gång bör vi ta med pappa eller farfar..
..eller allra helst farbror Andreas, tyckte Moltas,
 vi behöver nog nämligen någon som är LÅNG!!

Det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna..
Jag känner hur jag själv pendlar mellan glädje, tacksamhet,
 tillbaks till oro, rädsla men även ilska och frustation.
Från att ena dagen varit skarpt läge pratar man nästa dag om hemgång.
Igår vände det snabbt för pappa (tack och lov)
 och han hann väl inte mycket mer än komma på benen,
förrän det pratades om hemgång..

Kan ni förstå att jag själv höll på att få dåndimpen?!
I samma veva fick jag dessutom reda på att han haft två infarkter,
men att på något sätt hade inte vi fått reda på det...
Och själv säger han att han klarar sig så bra själv, sa sköterskan.

STOPP och BELÄGG!!
Känner mig som en försvarsberedd Lejoninna..

HÄR ska ingen farsgubbe hem innan det är sörjt för en trygg hemgång.
Han är på sitt 90 år, bor själv, haft tre infarkter (varav två inom en vecka)
och ett par "tio atacker", därtill ett stort klaffel som inte kan opereras.
Hörde på rösten hur orolig han var, när vi pratades vid i telefon.

Hur är det med dig egentligen frågade jag?! Jag är lite vilsen säger han...
De väckte mig mitt i natten för att någon annan behövde mitt enkelrum..
Sen gick det ju inte att sova.. jag blev ju lite rädd.
De hade säkert ont om plats, men det var ju första natten jag somnat gott..

Men se den generationen vill inte klaga, inte vara till besvär.
Det ordnar sig nog. Läkarna vet nog bäst...

Som väl är lyssnade de på oss, så nu blir det en vårdutredning,
självklart behöver pappa tillsyn någon gång per dygn samt på natten.
 utrett innan det blir tal om att komma tillbaka hem till lägenheten.
Med den tryggheten ska han nog klara sig "själv" ett tag till.
Nu har vi betämt.. sa jag till pappa och jag hörde hans befriande suck.
Det blir nog bäst så.. det har ni nog rätt i... ödmjuk på rösten

Det är baske mig INTE lätt bli gammal!

Helgen blev inte som vi tänkt oss,
men det är inte mycket att göra åt det tyvärr
Sjukdomar rår man inte över oavsett ålder,
bara hålla tummarna och se tiden an.
Det hjälper inte att min pappa är inne på sitt 90 år,
han är MIN och har alltid funnits där!
Är nog  extra svårt i och med jag inte har syskon,
 samt misste min mamma redan som 19 åring. 
Jag är glad över att vi alla var samlade i Fredags,
och att jag har en så fin familj runt mig.
Jag har en seg och envis pappa,
men denna gång har det tagit honom hårt.

Tro det eller ej denna dag/kväll blev det kalas!!!
Alla kunde komma, kan ju vara lite svårt få till det annars.


Filé i grönpepparsås med rostade potatisklyftor och sallad

Till efterrätt blev det kladdkaka med kokosbotten,
hallon och grädde!


Busiga barn med faster och "farbror Filip" alltid lika populära
lek och spelkompisar!!


Fina presenter, ticnetbiljetter, spets-top, dörrmatta, pengar
och sist men inte minst "prinsess-kit" från Moltas...
-för då skulle farmor bli en jättefin prinsessa tyckte han ;)




Goa kramar fick jag också av mina egna favvoprinsar!!

En lyckad dag om inte.....

..pappa blev dålig igen någon timme senare,
och är nu inlagd på lasarettet IGEN ;(
Vi har precis nu fått besked att det är en hjärtinfarkt, hans andra...
En ny tid av oro väntar

..om ni undrar har jag fullt upp.. ikväll blir det fest med la familia.
hinner absolut INTE sitta här.. bara så ni vet...
Köttet är klart bara in i ugnen en stund innan servering,
potatisen ska klyftas, sallad göras.
På altanen står efterrätten.. hmm undrars hur de blir?!
Jag och recept har så svårt att samarbeta..
och dessutom ville jag ju använda mina små portionsformar jag fick vid Jul.
Om en stund ska Idalinn och filip hämtas i Värnamo, 
över en månad sedan de var hemma (och det är INTE mitt fel)

Längtar... längtar