farmoringrids

Det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna..
Jag känner hur jag själv pendlar mellan glädje, tacksamhet,
 tillbaks till oro, rädsla men även ilska och frustation.
Från att ena dagen varit skarpt läge pratar man nästa dag om hemgång.
Igår vände det snabbt för pappa (tack och lov)
 och han hann väl inte mycket mer än komma på benen,
förrän det pratades om hemgång..

Kan ni förstå att jag själv höll på att få dåndimpen?!
I samma veva fick jag dessutom reda på att han haft två infarkter,
men att på något sätt hade inte vi fått reda på det...
Och själv säger han att han klarar sig så bra själv, sa sköterskan.

STOPP och BELÄGG!!
Känner mig som en försvarsberedd Lejoninna..

HÄR ska ingen farsgubbe hem innan det är sörjt för en trygg hemgång.
Han är på sitt 90 år, bor själv, haft tre infarkter (varav två inom en vecka)
och ett par "tio atacker", därtill ett stort klaffel som inte kan opereras.
Hörde på rösten hur orolig han var, när vi pratades vid i telefon.

Hur är det med dig egentligen frågade jag?! Jag är lite vilsen säger han...
De väckte mig mitt i natten för att någon annan behövde mitt enkelrum..
Sen gick det ju inte att sova.. jag blev ju lite rädd.
De hade säkert ont om plats, men det var ju första natten jag somnat gott..

Men se den generationen vill inte klaga, inte vara till besvär.
Det ordnar sig nog. Läkarna vet nog bäst...

Som väl är lyssnade de på oss, så nu blir det en vårdutredning,
självklart behöver pappa tillsyn någon gång per dygn samt på natten.
 utrett innan det blir tal om att komma tillbaka hem till lägenheten.
Med den tryggheten ska han nog klara sig "själv" ett tag till.
Nu har vi betämt.. sa jag till pappa och jag hörde hans befriande suck.
Det blir nog bäst så.. det har ni nog rätt i... ödmjuk på rösten

Det är baske mig INTE lätt bli gammal!