Status quo
Dagarna fortsätter rulla så oändligt sakta.
Imorgon är det en hel vecka sen vi började vaka.
Fick någon timmes luft igår, var hemma och bytte kläder,
packade med lite vi saknat, såg till hus och djur.
Läget är allvarligt men stabilt kan man väl säga.
Idag är mannen och jobbar några timmar, det var ett måste.
Själv tog jag mig en promenad efter att noga förberett..
trots det kom oron, och närmast lite arg på mig när jag kom.
Var har du varit?! Ja, men det sa jag ju att jag skulle ut och gå..
-Ja, men INTE så länge!!! Man ska ju inte behöva leta efter dig!
Tror minsann jag skämt bort min pappa lite ;)
Ja, det är inte lätt att vara sjuk och inte lätt att vara anhörig heller!
Tänker på och lider med er!
Massor av styrkekramar från "söstra di"!
Hälsningar från alla de andra här också!
håller med "söstera di" och skickar tusen kramar
Du behövde säkert komma ut och få en nypa luft.
Kram
Känner igen det där att gå ut för att samla kraft. Det dåliga samvetet attackerar direkt. Samtidigt är det ett måste för att orka ta sig vidare och samla ihop sig. En jobbig balansgång. Ta dina små stunder när du känner att du behöver det.
Stor varm kram från mig.
Man måste få lite tid att samla kraft och styrka.
Själv samlar jag kraft genom ord och texter. Frisk luft och att andas djupa andetag ger mej oxå kraft.
Att få var med och ta farväl av någon man älskar djut är jbbigt, ledsamt men ändå vackert på nåt konstigt sätt. Att få vara med till livets slut är kärleksfullt. Men oj, så jobbigt.
Jag vet precis vad du går igenom nu.
Jag saknar min pappa varje dag, men han är ändå med mej på nåt sätt.
Skickar all styrka till dej! KRAM
